Varför lever man i en tidsålder där det finns så offantligt mycket tekniska prylar man vill ha? Alla jag känner kallar mig gärna prylbög och det är fasiken jobbigt i dagsläget. Det finns ju en uppsjö av saker man bara VILL ha, men har inte råd med. Annat var det på 1800-talet.
Sen ju äldre man blir desto dyrare blir ens leksaker. Saker som projektor, wacom-monitor och bubbelbad kostar ju så ämlans mycket, men man kan liksom inte förstå hur man ska klara sig utan dem. Man vet hur bra allt skulle vara om man bara hade en ny stereo eller en tuff garageportsöppnare.
Samtidigt så försöker man desperat tänka inombords att man ska inte vara så materiell, man ska inte tänka på prylar. Det är bra att man har hälsan och familjen. Jag har ju Tina, jag har ju Emil osv osv... Men ta mej tusan, jag skulle bra gärna vilja ha en iPod (www.apple.com/ipod) ändå! Plus att jag tror att jag smittar av mig, då Tina också tycker att den där stereon minsann verkar rätt söt, och det där med PlayStation verkar ju vara en bra idé. Hon försöker dock hålla sig sansad och påpeka att vi måste måla om fasaden i sommar.
Jaja, min dröm om en projektor lever kvar, och det är klart att det är bra om Emil har kläder på kroppen OCKSÅ!
