Vi har fått en underbar dotter! Detta är vårat andra barn och förlossningenberättlsen om Emil hittar du här: Förlossningen
Det var egentligen inget speciellt med den här dagen. En vän var över med hans familj och barnen lekte. Vi gick ned till affären och köpte så vi kunde laga i ordning spaghetti och köttfärsås. Tina sade att hon hade "ilningar" i ljumskarna eller vad hon nu kallade det.
Efter att besöket åkt hem och medan Emil sov så tog Tina en dusch för att det värkte litegrann. Skönt när det är varmt förstås. Efter duschen så satt jag och den nyvakne Emil och tyckte lite synd om mamma som hade ont i magen. Emil var dock mer intresserad av att antingen poppa popcorn eller titta på Aristocats (det blev Aristocats).
Värkar
Det onda ville inte försvinna dock, och framåt klockan sex så vaggade Tina omkring och småstånkade lite med jämna mellanrum. Sakta gick det upp för mig att det är ju värkar, inte bara graviditetsrelaterat obehag. Jag insåg att det skulle vara fiffigt att på något sätt kunna mäta intervallerna mellan värkarna. Eftersom jag är professionell långdistanslöpare så har jag ju alltid ett stoppur runt halsen...inte. Nej, hur gör man då? Har min palm pilot det inbyggt tro? Nä... Inte det.SÅ medan Tina står och vaggar och småstånkar så letar jag febrilt på nätet efter ett stoppur för palmen. Emil har insett att mamma har ont och säger åt henne att försöka bajsa, hon står ju nämligen inne i kontoret, där han brukar gå in för att bajsa. Tina tycks inte lyssna.
Otroligt nog hittar jag ett program till palmen som är specifikt framtaget för att ta tid på värkar - perfekt! Man trycker på ena knappen när en värk startar och den andra när den stannar. Så får man tid, intervall, längd, hårfärg på barnet, kön, favoritmat... Uh, eller något. Med palmen i hand stånkar Tina vidare och mäter sina värkar. Under tiden ringer jag till förlossningen.
I telefon förklarar jag att värkarna kommer med si och så lång intervall, håller på si och så länge (och blir lite sur att hon inte är djupt imponerad av att jag kan säga det på sekunden) och hon i luren tycker att det är väl lika bra att komma in så dom får ta sig en titt.
Jahapp! Mellan värkarna så hjälper Tina till att plocka i ordning och packa väskor. Jag ringer till hennes föräldrar som ska komma och hämta Emil - som för övrigt fortfarande vill ha popcorn och tycks helt ha tappat intresset för Aristocats. Medan jag far omkring och packar ned hans kläder, blöjor, pyjamas-, tvättlappar, tandkräm, tandborste så svansar han efter och säger med djupt bedrövad röst "Emil haaaa poccorn" - "Inte just nu Emil. Pappa håller på och packar en väska för du ska till mormor och morfar. Du förstår, mamma och pappa ska åka in till det där stället där dom tar han om barn som finnas i magen på mammor, bara för att se". Han lyssnar flitigt, lägger huvudet på sned och säger "poccorn?"
Nåja, Ner med datorn, iPoden, högtalare, mobiltelefon, stora kameran, lilla kameran, videokameran och allt möjligt i min väska. Ner med två Coca Cola-burkar också, bara utifall att. Tina stånkar vidare i ett hörn medan jag jagar rätt på Emil som måste ha kläder på sig - varpå han vill att pappa ska följa med under trappen och leka "Nej lilla älskling, du ska ju åka iväg...". På med kläder, morfar kommer, ut med Emil, in med väskor i bilen, in med Tina... Nej, vänta, en värk där, hon står lite vid soptunnorna och stånkar.
Förlossningen
Vi kommer till förlossningen nästan prick klockan 19.00, väl där tar Tina en stånkpaus utanför dörren innan vi går in, vi blir direkt slussade till ett "för-rum" av något slag, där ska en hjärtslags-se-så-barnet-mår-bra-maskin kopplas till Tinas mage och sen så blir vi lämnade ensamma. Tinas värkar tycks dock bara bli värre och värre (och tätare och tätare ser jag på palmen som håller stenkoll på förloppet - och den här undersköterskan BLEV imponerad av den exakta kontrollen maken hade på hustruns värkar). Då Tina inte fått smärtstillande ännu så tar hon ut det på mitt lillfinger som hon likt modell-lera knådar till oigenkännlighet där hon ligger och stånkar och trycker. Mellan värkarna jobbar jag hårt för att få tillbaka syre till min hand.Skjusköterskan, vars namn inte är Bilbo - utan Bodil, kommer snart in och ser att Tina inte har det lätt. Hon känner efter och säger att Tina är helt "öppen" (jag har nog inte riktigt förstått exakt vad det där innebär, men det spelar ju ingen roll). Barnet är uppenbarligen på gång och det är nog bäst att vi går in i förlossningsrummet. Klockan är nu uppskattningsvis 19.30 eller något åt det hållet. Väl där inne så får Tina det hett efterlängtade lustgasen och hon får lägga sig på sidan med ett stöd för ena benet. Med lustgasen krampaktigt i ena handen och varenda liten skelettbit som en gång var fritt rörliga i min hand i andra så pressar Tina på och tar i - och PLUPP!
19.51, ungefär alldeles efter att man hunnit säga "Detta såg ju ut som ett trevlig rum" så kommer det en liten liten (och rätt så blå) flicka ut! Hon skriker lite men får snabbt komma upp till mamma och till värmen (och för att återgälda detta så kissar hon på mamma). Världens sötaste lilla tjej! Snabbt så snuttar hon och försöker hämta sig från den hastiga, men ändå rätt så omtumlande upplevelsen. 52 cm lång och vägde 3715 gram. Rätt lång liten tjej, men hon brås väl på mig.
Tina mår helt plötsligt mycket bättre (inte helt otippat kanske, det måste ju kännas som en tung sten har fallit från hennes...livmoder) och vi sitter och tar igen oss efter den 20 minuter långa förlossningen. In kommer fika (landstingskaffe är det godaste kaffet i hela väääärlden!) och en telefon så vi ringer runt till alla som vi ringde på vägen in. Vår lilla dotter tycker nog att det blir lite kallt så hon bestämmer sig för att bajsa på mamma också.
Namnet talade vi lite om. Jag har ju i säkert sex sju år velat att en framtida dotter ska heta Leia, vilket Tina är medveten om, men för att hålla mig på sträckbänken så säger hon att hon ska fundeeera lite. Under tiden blir vi upplotsade till BB där Tina får dela rum med en annan mamma. Papporna får ju inte ens stanna kvar över natten! Jag försöker ta igen detta genom att krama lillflickan så mycket som möjligt. Dom tar tempen på henne och sen är klockan så mycket så det är dags för mig att - efter många pussar och kramar - röra mig hemåt. Men innan det så bestämmer vi tillsammans att hon ska heta Leia. Mmmmm.
Mmmmmm, hon är så söt min underbara lilla prinsessa Leia!
