Månen står högt i natt, högre än någonsin förut. Det ryms på tok för mycket rovfåglar under den nu. Människorna skriker och springer mellan träden i den alldeles för mörka skogen. Trollen är ute igen.
Med sorg i blicken står dom där i skogsbrynet, med den långa vandringen gömd i fotstegen dom ännu inte vågar ta. Den svarta natthimlen bultar i takt med deras stora hjärtan och marken vibrerar under dem. Det kittlar i fotsulorna och dom vet att efter första steget finns det ingen återvändo, då är dom hjälplöst förlorade i framtiden. Gryningen väntade tveksamt precis vid horisonten men vågade inte riktigt klättra upp för trollens blickar var ännu på tok för mörka. Månen glodde föraktfullt tillbaka.
Med tunga steg dundrade trollen sakta ut ur skogen och gräset liksom lättade från marken för varje steg dom tog. Människorna kastades omkull och flög åt alla väderstreck medan trollen ökade takten med händerna uppsträckta framför sig. Månen rusade retfullt framför dem - precis utom räckhåll.
Marken sprack och sår blödde när dom sprang över nejderna men deras skrik tycktes anta en högre ton och leenden kan ha skymtats av förskräckta vittnen innan dom flög ur sina skor baklänges av kraften. Ropen tycktes nästan rulla som kastade ur en barnamun där dom gurglande jagade den runda bländvita.
Plötsligt fastnade månen på himlavalvet, fastnaglad mellan förväntansfulla stjärnor, som en sorgsen paus i en upprymd lek. Trollen stannade genast, fastfrusna i marken med händerna fotfarande utsträckta framför sig. Inte ett ljud hördes under molnen på en evighet. Världen roterade tveksamt runt månen och det var som om en stor publik plötsligt hade tystnat och väntade på vad domaren skulle döma. Månens ansikte började sakta smälta och som tårar spreds sig fragment över hela himlavalvet. Leken var över och trollen sänkte sina armar medan den gnistrande färgen spred sig i små kanaler mellan stjärnorna.
Leken var över och trollen satte sig ned och började prata med varandra, fundera på vad som hade hänt, vad som kunde göras. Vissa ville fortsätta springa med hjärtat i halsgropen och eld under huden, andra sade att det inte var någon mening, den var borta för alltid. Tårar forsade men ingen lösning fanns.
Gryningen stormade upp allt för fort och allt kändes hopplöst. Rovfåglarna skingrades som löv om hösten. Trollen grymtade och uppsökte närmaste grotta att övervintra i. Den var stor, fuktig och på tok för kantig men dom försökte finna ro i obekvämlighetens dystra omfamning. Innan dom somnade så viskade en vacker älva i ett av öronen att ge den lite tid - månen kommer tillbaka nästa natt.
Alla somnade med ett leende på sina stora läppar. Jorden fortsatte vibrera av deras snarkningar och alla människorna städade sina hem.
