Jag fick min första kyss på tjocka mattan på ett disco i sexan. Tolvåringar är inte som vanliga människor och en kompis låg och grovhånglade bredvid mig och frågade mig jag ville "prova", som om tjejen i fråga inte hade en egen åsikt i det hela. Jag tackade ju snällt ja och blev ruskigt förvånad när flickan i fråga tryckte in sin tunga i min mun. Jag flöt på små moln på vägen hem och skrev upp datum och hennes namn på en lapp som jag lade på sidan 75 i en ungdomsbok för att lära sig engelska. Vissa stycken var på engelska, men de flesta på svenska. Det var en serie böcker som övergick i mer och mer engelska ju fler man läste. Smart kan jag tycka så här i efterhand.
Disco var verkligen ett fenomen för mig. Jag var ingen - eller har väl aldrig någonsin varit - en partykille. Men att gå omkring i skolan på fredagen då det var disco på kvällen var väldigt speciellt. Man var fylld av en otrolig förväntan inför kvällen då man skulle köpa läsk för fem kronor och tuggummi för tre. Jag hade redan tagit hål i ena örat och en gång hade jag "häng-örhänge" i form av ett hjärta i örat, vilket jag inte riktigt fattade då att det skulle uppfattas rätt så töntigt. Jag var ju van att kallas bög för jag hade ju hål i "bögörat". Jag tror bögörat alltid var det örat man hade hål i om man var kille.
Efter den kvällen så byttes hjärtat ut mot en guldring som jag hade i många år tills en dag då jag i ren trots tog av mig alla mina smycken och har bara haft ett enda sedan den dagen, och det har jag inte på mig idag heller. Jag kan få sådana idéer ibland. Jag tror det var något jag fick för mig efter en uppgift när jag gick på RMI Berghs. Vi skulle ta ett kort på oss själva, det var allt. Jag bad en av mina fars fotokollegor att fota mig. Jag satt halvnaken med bara jeans på ett svartvitt foto och tänkte att jag kanske skulle se lite jordnära ut. Verkligheten är nog snarare att jag inte tänkte så mycket alls. Men när klasskamraterna i dom där tuffa klassrummen i Münchenbryggeriet på Söder i Stockholm såg det så var domen att jag såg fåfäng ut, för jag hade tagit av mig kläder men behöll smyckena på. Det var inte frågan om bling-bling som Mr T, men jag hade halsband, armband och örhänge.
Men utbildningen gav mycket annat också - jag minns en uppgift vi hade att designa ett CD-omslag åt Thomas DiLeva som vi hade haft som gästtalare veckan innan. Jag har alltid ogillat Thomas DiLeva av någon anledning, så min CD hade en hjärna inkapslad i formalin med orden "Lobotomi" i krångliga bokstäver över. Läraren uppskattade inte det, men jag var ju en konstnärssjäl för tusan! RMI Berghs var dock en väldigt trevlig period i mitt liv, och inte bara för att vi fick rita av nakna tjejer på Krokikursen utan mycket för att designhistoria alltid intresserat mig och jag kände att jag lärde mig mycket. Detta var ju innan - eller åtminstone nästan - datorerna var det främsta verktyget inom reklamvärlden så det var mycket manuellt jobb.
Den roligaste uppgiften vi hade var att skapa ett designschema för en restaurang och jag gick lös på uppgiften genom att köpa dockhusmöbler från Panduro Hobby och bygga värsta dioramat över en djungelrestaurang som jag kopplade transformatorn från min gamla modelljärnväg till för att det skulle lysa mysigt när jag demonstrerade det för klassen. Jag drog ned ljuset och hade med mig en bandspelare med fågelljud och insåg på tok för sent att själva designen på menyer och sådant hade fallit ur hjärnan bland papier-maché och hobbyklister så jag panikdesignade något riktigt taffligt kvällen innan. Jag tror läraren blev tillräckligt impad av dioramat så jag klarade mig.
Min mosters man fick bilen jag hade då, en ljusblå Volvo 240 med överväxel som vägrade fungera trots upprepade besök på en verkstad i Hallstahammar. Den tog mig fram och tillbaka till Stockholm många gånger och värmen fungerade knappt i den så jag körde på E18 med öppna fönster för att få in luft i omgångar. Han bogserade bort den från min parkeringsplats vid min gamla lägenhet och man hörde hur skivbromsarna knäckte sönder rosten för att hjulen ens skulle kunna snurra. Jag saknar den inte en enda sekund. Emelie kallade jag bilen efter den gamla Dia Psalma-låten som jag lyssnade på tok för mycket på på den tiden. Men namn på bilar har liksom aldrig fastnat i min umgängeskrets så det blev mer internt. Bakluckan var full med LP-skivor när han rullade bort den, och jag orkade verkligen inte packa ur den. Dom slängdes väl. Jag har ändå ingen skivspelare.
Jag har blivit kysst många gånger sedan jag var tolv, men det finns något väldigt speciellt med första gången något inträffar och man vill spara det i en liten ask för att minnas det. Böckerna försvann dock vid någon flytt så förmodligen är det väl någon som blivit väldigt fundersam över namnet och datumet dom hittade i en gammal bok. Lite som när jag var i lumpen och fick ut en väska som det låg brevapper i med en adress till någon Belinda i. Jag skrev ett brev till henne då och vi började brevväxla fram och tillbaka medan jag var i lumpen. Hon kom till och med och hälsade på en gång men det dog efter det, det var inte riktigt samma sak när man väl träffats. Hon lånade Häxorna med Roald Dahl av mig då, och jag fick tillbaka den på posten säkert tio år senare. Snällt att hon kom ihåg det i alla fall! Jag tror boken står i bokhyllan än.
Snart kommer ens egna barn gå på disco och ligga där på tjocka mattan och svettas och hoppas på en kyss. Läskigt. Men dom måste ju få saker att minnas dom med.
