Jag brukar alltid beskriva mig som en känslomänniska, och jag tror de flesta i min omgivning håller med. Jag lever alltid i mina känslor, oavsett om det är kärlek, skuld, tvång, stress eller ilska. Jag har väldigt svårt att hålla in känslor, ignorera dem. Låsa dem inne. Faktum är att jag kan bara minnas en enda gång i mitt liv att jag lyckats med det och det var under extraordinära omständigheter.
Nej, känslor är något jag bär på ytan, lever i och kan inte undfly. Jag ska inte vara så pretantiös att påstå att det hänger ihop med att jag är en "konstnär" eller så, men samtidigt så kan det finnas en koppling, att vara känslomänniska och därmed ha ett behov av att uttrycka sig på olika sätt. Och det har jag ju uppenbarligen. Jag tycker om att måla, rita, skapa färg och form som hänger ihop med en känsla. Jag tycker om att skriva dikter, historier, krönikor om allt mellan himmel och jord. Och det är klart det hänger ihop med ett bekräftelsebehov i grunden. Som känslomänniska är jag ju mer eller mindre beroende att få tanka mina känslor med ny energi och det effektivaste sättet att göra det är att skapa något som andra uppskattar. Det är ju givetvis ett grundläggande behov hos alla människor, men jag tror ändå att motivet kan vara aningens annorlunda för känslomänniskor - att man gör saker delvis bara för att andra ska uppskatta det.
Men risken är ju också att man hänger upp för mycket värde i det hela, att någon får så mycket värde att dennes kommentarer kan lyfta en till skyarna eller sänka en till oceanens botten på en sekund. Lägger man sitt eget välmående i någon annans händer? Ger dem ansvaret för glädje och sorg? Eller är det precis det kärlek är, att det går inte att undvika att alla ord blir förstärka - onda eller goda - av kärlekens bensin? Det är nog så jag tror att det fungerar. Dem som är närmast är dom som betyder mest, oavsett om det är en partner, ens föräldrar, ens barn eller ens nära vänner. Dom har inte ansvar för dina känslor, men dom förstärker dom genom att bara vara dom.
Det är inte deras fel, eller ditt. Allt beror på kärlek och känslor. Du kan inte känna mycket för en människa utan att göra honom eller henne viktig i dina ögon. Och missta det inte för att sätta någon på piedestal, att höja någon till skyarna som kanske inte hör hemma där (vem som nu kan avgöra sådant). Nej, det handlar mer om att dom är viktiga för dig, och därför blir deras omdöme om dig viktigt på samma sätt.
Det är en skön känsla att känna sig fylld av någon, att gå rakryggad för att en speciell person har sin blick på en. Att le för att man är speciell i någon annans ögon. Det stärker en något otroligt, ger en energi.
Och som känslomänniska är dom här delarna förmodligen ännu viktigare. Men det är inte bara ett behov av att få, utan även att få ge. Att få fylla någon annan människa, någon som man själv känner är viktigt för en, att få dom att sväva på moln för att dom är utvalda och underbara. Det är ett behov som går åt båda hållen och fungerar inte alls lika bra om det är ensidigt. Faktum är att det kan gå rakt åt skogen då och man blir tvungen att stänga av fontänen, att glömma känslorna och knyta en hård knut runt dem. Det kan vara det svåraste du någonsin gjort i ditt liv. Tänk en extra gång innan du gör det.
Så att vara känslomänniska kan vara ruskigt jobbigt, speciellt med känslor som av någon anledning måste hållas inne. Men samtidigt skulle jag aldrig byta bort det, för när allt är bra så är det en underbar känsla att kunna hänge sig till allt som är underbart. Och faktum är ju att det faktiskt varit mest bra i mitt liv, så jag är inte i en position att klaga över saker egentligen.