Dom försökte övertala honom att allt var över, hans sida hade vunnit och han kunde leva lycklig i alla sina dagar. Men han visste bättre. Molnen var skingrade och granaterna mullrade inte vid horisonten längre, men det betyder inte att man kan slappna av, det betyder inte att allt är som det ska som genom ett trollslag.
Han hade förtvivlat ont i fötterna och hasade sig fram genom ruinerna av den gamla hamnstaden. Han såg kyrkan under trädet, liken av båtar som guppade mot bryggorna och sprängda pumpor i trädgårdslanden. Det hjälper inte att blunda eller att tänka på annat. Gatorna brusade inte längre av liv och stjärnor reflekterades inte längre i husens ögon.
Svart rök bolmade upp mot himlen och splittrade familjer sprang planlöst runt honom. Gråtande barn försökte förgäves somna i en okänd miljö medan kvinnor och män grät sittandes i vraket av deras liv.
Han stod i hamnen länge, såg vågorna krascha och dö mot klipporna i sundet och nere på havsbottnen kände han likens järnklor som förgäves försökte dra sig upp mot ytan. Han hade varit där själv, kippandes efter andan medan bomber briserade ute och inne. Men han var inte där längre och även om minnet av havsbottnen skulle nagla sig fast i hans hjärna i många år så visste han också att han hade klarat sig.
Men det var inte över än, inte på långa vägar. Han visste att fred kunde byggas i efterdyningarna av det här kriget, kriget som drog honom genom helvetet och tillbaka. Men det var en fred som krävde blod svett och tårar. Men nya pumpor kunde planteras och rivna murar kan åter byggas upp, sten efter sten.
Sittandes med ryggen mot en bombad husvägg ler han ändå, för även om det inte är över, även om det är långt kvar att gå för att komma hem så är kriget slut, striden över och livet överlevde. Kråkorna cirkulerar hopplöst över hans huvud medan molnen sakta kryper över hans huvud. Och han ler medan vinden kysser honom lätt i ansiktet.